Föregående visdomsord;
Livets tragedi är inte att det slutar så fort, utan att vi väntar så länge på att börja leva det.
– W.M. Lewis
Fast det där är inte riktigt sant, för det är inte så att vi väntar för länge på att börja leva livet.
Det är faktiskt så att vi slutar leva det för fort, ungefär sådär i sju års åldern då vi börjar skolan, och helt oförberedda hamnar in i samhällets hjul.
Plötsligt får vi inte vara barn längre, utan all spontanitet och lekfullhet dras sakta ur oss. Till slut är vi torra, livlösa, varelser, som bara uppfyller samhällets plikter.
Citatet är rätt såtillvida att det sedan dröjer alldeles för länge innan vi återfinner den barnsliga livsglädjen. De flesta återfinner den aldrig.
Vi föds med en enorm livsglädje, med betoning på glädje. Men väldigt snart smittas vi med den sjukdom som kallas allvar, och blir belastade med alla måsten och förväntningar.
Skulle vi någon gång senare lyckas ta oss över allvarets yta, upp till glädjens öppna rymd finns det alltid någon som står beredd att dra oss ner tillbaka i allvaret.
Framförallt låter vi oss själva dras ned, därför att det är där allt vårt sällskap befinner sig.
Glädjens öppna rymd är glest befolkad, och kräver att vi är nöjda i vår ensamhet.