Det här är en dag ni aldrig kommer att glömma
sa en av talarna på studentdagen till studenterna. Det var säkert många talare på många platser som sa samma sak den dagen.
Jag kan bara tala för mig själv, men jag har inget minne av min studentdag, ja, förutom en liten minneskänsla av att det var en trevlig dag.
Den här minnesluckan kan ha att göra med att jag inte i övrigt upplevde skoltiden, inklusive gymnasietiden, som någon speciellt trevlig tid. Det var snarare en tid att ta sig igenom med minsta möjliga ansträngning, och jag behövde inte anstränga mig särskilt mycket för att komma genom den.
Det här är en dag ni aldrig kommer att glömma.
Kanske skulle det vara;
Ta vara på den här dagen för den kommer aldrig igen.
För även om vi minns en speciell dag, är den inte annat än ett minne. Vi kan inte gå tillbaka och leva om den dagen.
Vi kan bara leva den här dagen som är, och ju mera tid vi spenderar i minnet desto mera missar vi av det som är här och nu.
För den här dagen är också en alldeles speciell dag.
Den är i dag.
Den är nu.
Den är det levande livet.