En av människans största tragedier är vår begränsade kärlek.
Vi älskar så smått, vi älskar bara delvis, vi älskar selektivt.
Många gånger älskar vi inte ens den människa vi säger att vi älskar, vi älskar inte den människan som sådan, vi älskar bara vad den människan gör för oss, eller vad den människan ger oss.
Se bara på när ett förhållande tar slut, då börjar vi så ofta hata, eller i varje fall tycka illa om, den person vi nyss påstod oss älska.
Så vad var det egentligen vi älskade, personen eller det som personen gjorde för oss?
Om vi verkligen älskar en annan människa älskar vi henne oavsett vad hon gör, för då är vår kärlek inte beroende av vad den andra personen gör, utan av vem han eller hon är. Då är vår kärlek någonting större än enbart tillfredsställelse av våra egna behov, och framförallt är den något vi själva styr över och som inte är beroende av vad någon annan gör eller inte gör.
Att älska en vän är ingen konst, det kan vem som helst göra.
Den verkliga kärlekskonsten är att kunna älska sin fiende, och det är samtidigt konsten att älska sig själv.
Vi vill straffa vår fiende, eller den som vi anser gjort orätt mot oss, men alltid då vi vill straffa en annan människa straffar vi oss själva samtidigt. Det här hatet, den här ilskan, den här viljan till hämnd finns inom oss, och drabbar i första hand oss själva. Det är hos oss den negativa känslan finns och kanske till och med växer.
Att kunna förlåta en annan människa är den största kärlekshandling som finns, inte enbart gentemot den andra människan utan framförallt gentemot sig själv.
Ju mera vi kan öppna vårt hjärta, ju vidsträcktare vi kan älska, desto mera kärlek får vi uppleva, och desto mera positiv förändring kan vi bidra till.
Kommentera