En av de saker människan ägnar en hel del energi åt är det förflutna, eller historien.
Och en fråga hon ofta ställer är; kan vi lära oss något av historien?
Först och främst behöver vi göra klart för oss att vad den mänskliga historien i huvudsak består av är historier. Historier berättade ur nedtecknarens perspektiv. Eftersom ingen av oss var med då det på historisk tid begav sig får vi förlita oss på de historier som finns.
De historier vi har med oss om historien är historier som för det första nedtecknades, och för det andra spreds. Det vill säga en mycket begränsad del av historien. Den största delen av den mänskliga historien har aldrig nedtecknats, och av det som nedtecknats är det sannolikt endast en bråkdel som spridits.
Lär sig människan då något av historien? Jo, absolut.
Det är bara att se på den del av den mänskliga historieskrivningen som fått spridning, och vars huvudsakliga genomgående tema är våld. Det ena kriget och den ena våldsamheten avlöser den andra.
Människor lär sig att om du vill hamna i historieböckerna ska du vara härskarlysten, våldsam och äregirig. I det avseendet är hon inte svårlärd.
När vi låter sådana historier vara grunden för den värld vi skapar är det självklart att vi skapar en våldsam värld.
Det här är det politiska perspektivet på historien och det ligger i makthavarnas intresse att vi ska se historien ur det perspektivet, men det är inte ett sant perspektiv sett ur en större helhet.
Där saknas nämligen två högst grundläggande perspektiv; fredsperspektivet och det kvinnliga perspektivet.
Krig och våldsamheter har förekommit genom den mänskliga historien, till och med i stor omfattning, men trots allt har de flesta människor levt i fred den största delen av tiden.
Den överlägset största delen av den mänskliga historien är skriven ur ett manligt perspektiv, trots att mänskligheten under alla tider till lika stor del utgjorts av kvinnor.
Tänk om det mänskliga historieskrivandet utgick från hur saker och ting faktiskt är, nämligen att fredlig samexistens mellan människor är det naturliga, och att krig är ett tecken på galenskap.
Och tänk om det kvinnliga gavs lika mycket utrymme som det manliga i historieskrivningen. Då skulle sannolikt det som står i stycket ovanför vara en självklarhet.
Det är hög tid att förändra synen på människans historia, och inse att den i huvudsak baseras på manliga historier. Historier som enbart beskriver en liten del av den verklighet som varit, den våldsamma delen av det mänskliga.
För att lära av historien behöver vi inse det här och ta till oss hela historien, inse att det fredliga är mera naturligt än det våldsamma och inse att det kvinnliga spelat en lika stor roll i det historiska som det manliga.
Vi kan sätta in det fredliga och det kvinnliga i ett historiskt perspektiv, men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att ge rum för det i våra liv och i den värld vi skapar i dag. För det är i dagens värld vi lever i dag.
Genom att ge rum för det fredliga och det kvinnliga i dag förändrar vi historien för framtiden.
Med andra ord
Den icke nedskrivna historien
är den sanna.
Med eftertanke kan vi nå den
som ditt blogginlägg så fint
beskriver. Och vi kan lära oss
av det icke nedskrivna
och ge den historien en
chans i vår tid.
Så är det.
Bara för att förtydliga så finns det nog också sanning i den nedskrivna historien, i alla fall nedtecknarens sanning. Men med tanke på att sanningen sägs vara det första offret i krig och att så mycket av den nedskrivna historien handlar om just krig är det sannolikt att också finns mycket lögn, medveten och omedveten, i historien.