En historia:
—
Gud skapade världen. På den tiden levde han på jorden. Du kan tänka dig…han hade alla världens problem; alla klagade, och de knackade på hans dörr alla tider på dygnet, till och med på nätterna. Folk kunde komma och säga, ”Det här är fel. Vi behöver regn i dag och det är så varmt.” Och strax efteråt kom en annan och sa, ”Inget regn, jag håller på med någonting och det blir förstört.”
Och Gud höll på att bli galen. ”Vad ska jag göra? Så många människor, så många begär, och alla förväntar sig och alla vill få sina önskningar uppfyllda, och deras förväntningar är så motstridiga. Jordbrukaren vill ha regn och krukmakaren vill inte ha regn, för han har gjort krukor och de blir förstörda; han behöver några dagar med sol.” Och så vidare, och så vidare.
Så Gud beslöt sammankalla sitt råd och frågade, ”Vad ska jag göra? De gör mig galna och jag kan inte tillfredsställa dem alla. Eller så kommer de att ta livet av mig någon dag. Jag behöver någonstans att gömma mig.”
De föreslog många saker. Någon sa, ”Det är inget problem. Gå till Mount Everest. Det är den högsta platsen i Himalaya, ingen kommer någonsin att nå dit.”
Gud svarade, ”Du vet inte! Bara om några sekunder” – för Gud är det frågan om bara några sekunder – ”kommer Edmund Hillary att nå dit med Tensing, och då börjar problemen. När de en gång kommit dit börjar de komma i helikoptrar och bussar och allt möjligt…nej, det går inte. Det löser saker och ting bara för några sekunder.” Guds tid är annorlunda än vår tid.
Då föreslog någon, ”Varför inte månen?”
Gud svarade, ”Den är inte heller särskilt långt borta; några sekunder till och någon kommer att nå månen.”
Och de föreslog stjärnor långt borta, men Gud svarade, ”Det löser inte problemet. Det är bara ett sätt att skjuta upp saken. Jag vill ha en permanent lösning.”
Då kom en gammal tjänare till Gud fram till honom och viskade något i hans öra och Gud sa, ”Du har rätt, det får det bli.”
Vad sa den gamla tjänaren? ”Det finns bara en plats dit människan aldrig kommer att nå – göm dig i människan själv”.
Och det är där som Gud gömt sig ända sedan dess, i människan själv. Det är den sista platsen människan någonsin kommer att söka på.
—
Gud är inte en skäggig farbror som sitter i himlen. Det är en självbild som skäggiga farbröder skapade en gång i tiderna.
Inte heller är Gud någon domare som ska döma människor i slutet på deras jordevandring, du får komma till himmelen, du förvisas till helvetet. Det skulle betyda att Gud dömde sin egen skapelse, och även om självkritik kunde tänkas vara en egenskap Gud bär på är den egenskapen nog mer förknippad med det mänskliga än med det gudomliga.
Allt som finns existerar här och nu, även himlen och helvetet. De är inte platser vi kommer till efter döden, utan vi befinner oss just nu i antingen himlen eller helvetet.
Och vi belönas eller bestraffas inte för våra handlingar någon gång i framtiden, utan vi belönas eller bestraffas för dem i samma stund som vi utför dem, eller i varje fall i anslutning till handlingen.
Gud, eller livet självt, gömde sig i människan, och i allt annat levande, och lever därför mitt ibland oss, inne i oss. Och inte bara i de människor som vi ser som goda, utan även i dem vi ser som onda.
Hur skulle det kunna vara på något annat vis? Vi är alla sprungna ur samma källa, livet, och vi drivs alla av samma kraft, samma energi, livsenergin.
Gud gömde sig i människan, men det som finns inom oss människor är så nära att vi nästan aldrig ser det. Vi är så utåtriktade och tror att Gud eller lyckan eller vad som helst finns att söka någonstans därute, i världen eller i himlen eller var som helst.
När vi faktiskt aldrig behöver gå någonstans och söka Gud, vi behöver bara öppna ögonen och se Gud. Livet självt. Det är alltid hos oss. Nu och för evigt.
Livet och vi är faktiskt ett och detsamma.