Vi kallar dig Moder Jord.
Eller Naturen.
Du vackra visa kvinna
Din skönhet får oss att tappa andan, och din vishet leder oss
…om vi blott har ögon att se och hjärta att känna.
Du håller oss i din famn, och låter oss vandra på din både lena och steniga hud. Du ger oss utrymme att växa och blomstra, leka och leva, alla på vårt eget sätt.
Men så få ser din skönhet och känner din vishet, de ser bara sig själva och de ser bara vad människan skapat. Beundrar sina egna och andras verk. Beundrar sig själva. Tror att de är klokare än dig.
Det fanns en tid då människan såg din skönhet och din vishet, och var tacksam för allt du ger henne. Det var på den tiden då människan visste att du och hon är ett, inte två eller flera.
Sedan kom den mänskliga självcentreringen in, och plötsligt trodde människan att du och hon är åtskilda och att människan står över dig. Plötsligt trodde hon att hon var vackrare och visare än dig och var inte längre medveten om allt du ger. Kanske var det för att hon uppfann spegeln och började spegla sig i sig själv i stället för att spegla sig i dig.
(fast snarare var det nog att hon skapade sig en gud av sin självbild, en gud hon placerade avskilt från dig)
Samtidigt som människan tappade synen på din skönhet och vishet tappade hon också synen på sin egen skönhet och vishet. Därför att den mänskliga skönheten och visheten enbart kan komma ur den naturliga skönheten och visheten.
Det var då människan började våldföra sig på dig. Män har genom tiderna inte våldtagit enbart mänskliga kvinnor, de har också våldtagit dig. Erövrat dig och sagt att nu är du vår, den här marken tillhör oss.
Han anser inte att marken tillhör någon, han anser att vi tillhör marken.
- lord Fitzgibbon om bohemen Tom i ett avsnitt av tv-serien Morden i Midsumer.
Människor kommer till dig under några år och tror att de kan erövra dig. I all din vishet vet du att de här människorna ingenting vet, och att de i själva verket är ett offer för sin egen förvrängda bild av vem de är. Människan kan till synes skada dig med sitt våld, men du vet att hon i själva verket inte skadar någon annan än sig själv.
Du tillhör ingen, men du tar alla i din famn. Du tar emot och välkomnar oss då vi anländer, och du vinkar farväl då vi går. Människor kommer och går, som moln på himlen eller som ögonblick i livet, men du består.
En dag ska vi återupptäcka vår gemenskap, åter inse att vi är ett. Då ska vi också återupptäcka din skönhet och vishet, och inse att varenda millimeter av din lena och steniga hud, varenda cell i din kropp, är helig, liksom dina djupa blågröna ögon som det är så lätt att drunkna i.
Du vackra visa kvinna vi kallar Moder Jord.
Eller Naturen.