Det är lätt snöfall över Rissne.
Utanför fönstret går en familj, en liten flicka hoppar och skuttar bland snöflingorna.
En annan liten flicka kommer gående med sin storasyster, böjer sig ner, tar lite snö i händerna, kramar ihop till en snöboll och kastar på storasystern. Båda skrattar.
Jag älskar att gå ut och vandra i snöfall, men det händer sällan att jag hoppar och skuttar i snön. I alla fall inte så att någon ser det.
Häromåret lade jag mig ibland ner och gjorde snöänglar, men det var alldeles för länge sedan jag gjort det nu.
Jag älskar också den energi och livfullhet som barn har, som gör att de springer och hoppar och skuttar, i snö, i vatten, på gräset. För dem utgör väderleken inget hinder för lek.
Ibland, eller ganska ofta, blir jag galen på vuxnas allvarlighet i allmänhet, och min egen allvarlighet i synnerhet.
När har allvaret fört någonting gott med sig här i världen? Det är allvaret som ligger bakom det mesta eländet vi ser och upplever.
Om vi vuxna vågade släppa loss lite mera, och ta fram den lekfullhet som finns också inom oss skulle den här världen vara en så mycket roligare plats att leva i.
Vill vi skapa en bättre värld är barnen de vi bör ha som förebilder.
Och nu ska jag sluta skriva och gå ut i snön…kanske till och med hoppa och skutta lite.
Kommentera