Jag har varit iväg på begravningsresa den gångna helgen. Folk beklagar att det är tråkigt att behöva åka på en begravning.
Vet inte, men jag har inte så svårt för begravningar. Det är klart, det är inga festligheter och firande utan snarare sorg och saknad. Men sorg och saknad är helt naturliga mänskliga känslor. Känslor vi behöver få uppleva ibland.
Hur skulle vi kunna känna glädje och samhörighet om vi inte kan känna sorg och saknad? Dessa hör ihop.
Begravningar påminner oss också om att vi alla är på väg till samma slut. Vi går alla i dödens fotspår, på vår vandring längs livets väg.
För på samma sätt som sorg och saknad hör ihop med glädje och samhörighet hör döden och livet samman.
Vi behöver bli bekanta med döden för att kunna bli bekanta med livet. Människor gör sitt bästa för att undvika döden, i alla fall sin egen död och nära och käras död, men det gör att man samtidigt undviker livet.
Livet kan omöjligen levas till fullo utan medvetenhet om döden. Det är döden som ger livet dess rätta värde.
Om vi inser att döden alltid är lika närvarande som livet blir varje dag och varje stund så mycket mer värdefulla. Då inser vi samtidigt att allt är förgängligt, människor kommer in i vårt liv vid en tidpunkt och försvinner ur vårt liv vid en annan tidpunkt. En del är med oss längre tid, andra kortare.
De för med sig glädje då de kommer och sorg då de går.
Och mitt i allt detta fortsätter livet sin gång.