När det går dåligt för ett fotbollslag börjar man ofta söka någon ny spelare eller tränare som man hoppas ska frälsa laget.
Det är lite som när kristna hoppas att Jesus en dag ska återvända och frälsa dem,
eller mohammedaner som väntar på den tolfte imamen och någon annan religion kanske väntar på ytterligare någon frälsare.
Allt ska ske på den yttersta dagen.
För det första finns det ingen yttersta dag. Evigheten har ingen början och inget slut, den är evigt pågående.
För det andra kan någon som existerat på jorden inte återkomma i samma skepnad. Det har aldrig hänt och kommer aldrig att hända.
Och även om det skulle vara möjligt att Jesus, den tolfte imamen eller någon annan profetisk person återvände skulle människorna inte känna igen dem. De skulle högst antagligen korsfästa Jesus igen, på ett eller annat sätt.
Det finns inga frälsare som kommer att komma och rädda vare sig dig eller mig, eller ge oss syndernas förlåtelse eller något annat sådant.
Samtidigt har vi alla vår egen frälsare.
Därför att vi själva är ansvariga för våra liv och gärningar, och det är bara vi själva som kan rädda oss och bara vi själva som kan ge oss förlåtelse. Vi är själva vår egen frälsare.
Det betyder att vi inte behöver vänta på frälsarens återkomst, vi behöver bara inse att hen redan är här, att hen aldrig försvunnit utan alltid är närvarande.
För att återknyta till fotbollen så kan en ny spelare eller tränare lyfta ett lag, men personen i sig själv är ingen frälsare utan det är för att var och en av de befintliga spelarna tar ett större personligt ansvar som det börjar gå bättre.
På samma sätt kan en annan person få en människa att se saker och ting, och framförallt sig själv, på ett nytt sätt. Det betyder inte att den personen är en frälsare, för ingen kan frälsa en människa eller förbättra hennes liv utan att det kommer inifrån henne själv.