Vi talar om det demokratiska samhället.
Men vad är ett samhälle annat än enskilda individer samlade på ett ställe, inom ett visst territorium?
Då kan vi också se en familj som ett samhälle i miniformat. Hur ska vi kunna skapa demokrati ett större sammanhang om vi inte först kan skapa demokrati i små sammanhang? Som inom en familj.
En familj är en politisk enhet, i den meningen att den är en enhet där vuxna gör sitt bästa för att få makten. Och där barnen per automatik anses vara mer eller mindre otillräkneliga.
Låt vara att barn inte har samma livserfarenhet som sina föräldrar, men faktum är att varje barn är en egen individ i sig själv. En individ med sina egna intressen och sina egna behov.
Ingen förälder kan leva sitt barns liv, hur mycket föräldrar än försöker göra det, utan varje barn behöver få utrymme och möjlighet att uttrycka sina egna önskemål. Och det gör barn, men de flesta föräldrar har inte förmågan att förstå barnet. Föräldrarna är så fulla av samhällets normer i fråga om barnuppfostran att de inte ser barnets verkliga behov.
Samhället kan omöjligen veta vad som är bäst för en enskild individ, just därför att vi alla är unika och det som är bäst för den ena är inte nödvändigtvis detsamma som är bäst för en annan.
Vi får höra att föräldrarna ska bestämma allt i en familj, och barnen ska lyda. Det leder till att barn inte får lära sig att ta ansvar, vilket senare visar sig i demokratin i större skala. Vi ser det i demokratin på samhällelig nivå där vuxna människor låter beslutsfattare fatta besluten, och själva bara lyder. Det är så de fått lära sig från barnsben att det ska vara. Vuxna gör auktoriteter till surrogatföräldrar åt sig själva.
Ett barn ska naturligtvis inte få mera ansvar på sig än det klarar av, men inte heller mindre. Och dess röst ska få höras.
De flesta vuxna vet, i ärlighetens namn, inte ens sitt eget bästa, så hur ska de kunna veta ett barns bästa.
Vi vuxna behöver bli mer ödmjuka och medge hur lite vi egentligen vet; jag har inte alla svaren, men jag gör mitt bästa och ifall jag är lyhörd gentemot andra kanske jag kan lära mig något. Barn har faktiskt en egen röst, till och med småbarn som ännu inte lärt sig prata, och vi kan lära oss mycket om både barn och livet om vi lyssnar till barnens röst.
Det betyder inte att vuxna ska lyda barnen, det betyder bara att de ska lära sig att lyssna och ta hänsyn.
Sann demokrati börjar hos den enskilda individen, utövas i första hand i små samhällen som familjer och innebär att alla får komma till tals utgående från sina förutsättningar.
Det är på så vis vi bygger en fungerande demokrati också på samhällelig nivå.
Kommentera