Det händer att vi människor går på djurpark, och där iakttar apor som tjattrar på. Eller så ser vi dem i något djurprogram på tv.
Men vi behöver varken gå på djurpark eller se på tv för att stifta bekantskap med tjattrande apor.
Det räcker med att vi går till oss själva och vårt eget huvud.
Det pågår ett ständigt tjattrande i det mänskliga huvudet, ibland går tjattret ut genom munnen, ibland hålls det inne i huvudet.
Vi är precis som aporna. Det sägs att vi är släkt, och det märks.
Det mesta av det mänskliga tjattret är precis lika meningslöst som apornas tjatter.
Ja, eller kanske till och med mera meningslöst. Det är svårt att säga hur meningsfullt apornas tjatter är.
Människan tror att hon är klok och begåvad, men lyssna till det tjatter som kommer ur deras munnar eller ur din egen mun, eller lyssna till det tjatter som pågår i ditt huvud.
Är människan verkligen klok och begåvad? Är hon inte snarare lite rubbad?
Det händer till och med att människor i sitt huvud pratar med andra människor som inte ens är närvarande.
Låter det friskt?
Fast det är klart, ibland lyckas vi få till något riktigt klyftigt.
Men det är oftast en ögonblickets insikt snarare än medveten visdom.
Medveten växande visdom är något mycket sällsynt hos människan.
Vi har potential att nå högre än aporna, men vi befinner oss allt som oftast på deras nivå.
Vill undvika lång kommentar.
Skriver: känner igen mig.
Och kort svar: 🙂