På tal om andlighet och vetenskap och att vi inte behöver gå längre än till oss själva för att inse att vi är bärare av båda dessa.
Vi människor är så fokuserade på att studera det yttre att vi glömmer att studera det som ligger närmast oss av allt;
oss själva.
Vi tar oss själva så för givet att vi glömmer att utforska om vi faktiskt känner den vi är.
Människans självkännedom är i själva verket minimal.
Det mesta vi företar oss gör vi per automatik, utan att vara medvetna om vad vi gör.
Det finns så oerhört mycket vi har att lära om oss själva.
Självkännedom borde väl ändå vara den första prioriteten i det vi studerar.
För vad är det för vits att veta allt om någonting där ute i världen om vi inte känner oss själva?
Sist och slutligen måste väl ändå huvudsyftet med att forska och studera vara att lära sig mera om världen och verkligheten, för att kunna göra världen till en bättre plats och verkligheten bättre för människan, eller?
Det gäller såväl vetenskapliga som andliga studier.
Hur ska någon som inte känner sig själv kunna veta vad som är bra för världen och för människan?
Genom att lära sig mera om sig själv lär man sig också mera om människan som varelse, och människans plats är i världen.