Körde i går via Kåtnäs bostadsområde intill Närpes centrum, ett område som bara sväller ut.
Och kunde inte låta bli att fråga mig själv; vad är det som gör att människor nödvändigtvis ska samlas på samma ställe som andra människor?
Landsbygden töms på människor, och centrumen fylls av desamma.
I Närpes sker det i liten skala, men det här är en världsomspännande trend.
Människor väljer att leva som djur i bur, och husen byggs allt högre eller tätare för att fler ska rymmas.
Det här är i och för sig inget nytt, men trenden har accelererat på sistone.
Å andra sidan brukar det vara så att när ett fenomen intensifieras är det ett tecken på att det går mot sin upplösning, och ersätts av ett nytt fenomen som oftast går i rakt motsatt riktning.
På en del håll har det redan börjat ske en flyttning från städerna till landsbygden.
Städerna må erbjuda ett överflöd av service, men förr eller senare kommer människan att tröttna på utbudet och inse att det måste finnas något mera än det här i livet.
Något som ingen annan människa kan ge en.
Landsbygden kan erbjuda något som städer saknar; lugn.
Och i lugnet finns livskvalitet.
Jag är en livsnjutare och tar gärna del av det goda storstaden erbjuder. Ibland är det också kul att bara iaktta storstadens människor, där finns ett rikt utbud av alla sorters människor, och det kan man inte göra någon annanstans än just i en storstad.
Men att en höstkväll vandra längs med stranden till Pjelaxfjärden, ytan blank som en spegel, reflekterande träden och molnen, se svanarna på andra sidan, höra fågelläten och stanna och ta in allt.
Det är livskvalitet.