Det märks allra tydligast hos barn, därför att de lever i spontanitet och utan att dölja sig bakom masker och roller.
Men det finns också hos vuxna, för det är från de vuxna som barnen får det.
Nämligen fenomenet att om en annan får någonting måste jag också ha.
Annars väcks avundsjukan inom mig.
Det här är en följd av att vi lever i en illusion av jämlikhet, det som en har ska en annan också ha rätt till.
Det är något av det första som barn får lära sig…av vuxna.
Att alla ska få lika må vara en vacker tanke i sig, men den har ingen som helst förankring i verkligheten.
Verkligheten fungerar inte så.
Den känner inte till något sådant som jämlikhet, den känner endast till olikhet.
Vi är alla olika med olika förutsättningar.
Ingen kan någonsin bli lycklig av att jämföra sig med andra.
Att du får samma sak som en annan får gör dig inte lycklig, det kan i bästa fall tillfälligt tillfredsställa ditt habegär.
Avundsjuka över vad andra har eller får leder dig till livets avgrund.
Att glädjas åt det man har, att glädjas åt vad andra har eller får ger tillfredsställelse och ständiga stunder av glädje.
När dina ögon kan glittra av glädje enbart för att du finns till eller i glädje över vad en medmänniska har eller får har du nått lyckan.
Vi föds alla med både avundsjukans och glädjens frö inom oss, och vi kan själva bestämma vilket av fröna vi vill låta gro.
Kommentera