När jag slutade på tidningen för en dryg vecka sedan fick jag några gånger frågan vad jag ska göra sedan.
I något sammanhang svarade jag;
Jag ska andas för då lever jag.
Det är både sant och inte sant.
Det är sant såtillvida att det är genom att andas vi lever.
När andningen upphör är det slut med oss. I alla fall med vår kroppsliga verklighet.
Uttalandet är inte sant ur det perspektivet att det inte är jag som andas.
Andningen sker av sig själv, eller snarare genom kroppsliga funktioner.
Hur som helst är det inget vi behöver göra för att andningen ska fortgå, och därmed vårt liv.
Om vi är medvetna om andningen kan vi i och för sig få den att gå snabbare eller långsammare, men vi kan inte av oss själva helt stoppa den.
Andning är alltså detsamma som liv.
Och att andas går av sig självt.
Så vem kan säga att det är svårt att leva?
Det är allt det där andra som vi anser att livet bör innehålla som kan göra det svårt.