En stor del av mänsklighetens tillvaro i dag kretsar kring arbete.
Tänk om vi satte lika mycket energi på att älska; hur skulle världen då se ut?
Det fördes en diskussion om arbete och kärlek; och jag var den enda som ansåg;
Det är klart att kärleken går före arbetet.
Lite provokation fanns det i uttalandet.
Men mest sanning.
För visst är det så att människan kan leva utan arbete, men utan kärlek lever ingen.
I varje fall om vi med arbete avser lönearbete.
Det är ju inte arbetet i sig självt som gör att vi överlever, utan det är för att vi kan köpa mat och annat nödvändigt för de pengar vi får för arbetet.
Lönearbete är ingen naturlag, utan ett system som vi människor skapat.
Det betyder att det är vi som också kan ändra på det om vi vill.
Det finns en oändlig mängd andra sätt vi kan fördela de tillgängliga resurserna på än dagens system.
Människan är alltid sysselsatt med något, det är sant, men det betyder inte att dagens form av arbete är livsnödvändigt.
Snarare tvärtom.
För hur många är det inte som arbetar i huvudsak, eller enbart, för pengarnas skull i dag.
Det är en destruktiv form av arbete.
Om arbete och kärlek kombineras skapas konstruktivt arbete.
Och då är det inte arbetet som är det viktiga, utan kärleken.
För det arbete som utförs med kärlek är det enda sanna arbetet.
Människan kan mycket väl leva utan arbete, men utan kärlek dör hon bort.
Kärleken för människan är som biet för en blomma.
En livsnödvändighet.