För någon dag sedan rapporterades det om en trafikolycka i Amerika. En kvinna omkom i olyckan.
Det är ingenting konstigt i sig, sådant sker varje dag runtom i världen, även här.
Det speciella i det här fallet var att förbipasserande gick fram och plockade åt sig matkassar ur den döda kvinnans bil.
Uttrycket, den enes död, den andres bröd, blev bokstavligen sant.
Å ena sidan är det här chockerande, å andra sidan inte.
I en värld där det mänskliga fått allt mindre utrymme är det här egentligen en logisk följd.
Människan av i dag är mera maskin än människa.
Hon lever sitt inrutade liv där arbetet är det som allt kretsar kring, och den övriga tiden tillbringas i den virtuella världen eller med billig underhållning eller våldsprogram på tv.
Allt fler lever det här livet i storstädernas anonymitet.
Och den mellanmänskliga kontakten sker även den till stora delar virtuellt.
Allt blir som en enda stor dröm där man inte vet vad som är verkligt och vad som är fiktion.
Två bilar som krockar, och ett lik på vägen, blir som en del i en film. Det är inget som berör en.
Det är en ytlig tillvaro där människan inte har kontakt med sig själv och sin egen mänsklighet, och därför inte heller kan ha någon medkänsla för andra.
Det enda sättet att komma ur det här är att få kontakt med sig själv, och bli medveten om sin egen och andras mänsklighet.
Och det hänger inte på någon annan, utan på var och en av oss själva.
Vi behöver stanna upp och komma till sans, bli medvetna om vem vi är, att vi är människor med känslor, och med rätt att vara mänskliga och medmänskliga.
Det är skrämmande att vara människa, för en människa är dödlig men det är först när vi vågar erkänna det som vi verkligen kan få kontakt med livet och den vi är.