Jag har en brevvän på e-posten som har en förmåga att locka fram det mest sanna inom mig.
…och vars brev också gett uppslag till många inlägg det senaste året eller så.
När jag skrev inlägget om att jag börjat arbeta på lokaltidningen meddelade personen i fråga att hen inte var beredd att på en gång gratulera till arbetet.
Och jag svarade med att jag verkligen tackar från hjärtat.
…som sagt var lockar den här personen fram det mest sanna inom mig.
Därför kan jag säga att de övriga tacken jag gett mest varit artighetsfraser.
Av den enkla anledningen att jag inte kan sätta ord på vad jag egentligen känner för arbetet.
Den fråga jag ställer är; Vad är det egentligen man gratulerar till?
Jag hade ett val.
…och att tacka ja var att välja den enkla vägen.
Det innebär att jag har en viss aning om framtiden, och en viss ekonomisk trygghet de närmaste månaderna.
Ett nej hade inneburit en större osäkerhet.
Ingen gratulerade mig till valet att tacka nej till den fasta tjänst jag hade möjlighet att få i Jakobstad förra sommaren. Det valet innebar en total osäker framtid, och åtminstone ännu så länge lever jag och mår bra.
Hade jag tackat ja då hade jag inte varit där jag är nu. Då hade jag med största sannolikhet till exempel missat resan till Vietnam.
Vi människor står i varje stund inför val.
Och det är väldigt sällan valen är självklara.
Det finns alltid två sidor av allting, även av de val vi gör.
Det viktiga är att inse att oavsett vilka val vi gör är det den verklighet vi lever i, och att ångra ett val leder ingenstans. Att däremot acceptera att man gjort ett felval, om det är vad man gjort, gör att man kan göra ett nyval.
Så vill du gratulera tar jag det som omtanke och inget annat och tackar för det.
I övrigt fortsätter jag på den nu valda vägen, och ser vart den leder.
Det är just precis så, att välja. Någon har sagt att det enda vi måste göra i våra liv är att välja, från morgon till kväll, små val och stora. Efter 15 år med ettårskontrakt valde jag att säga upp mig samma höst jag hade fått tillsvidareanställning. Är det rädsla eller ett ständigt pockande behov av att få vara fri?
Ständigt dessa val och ändå är det inte så. För om vi har kontakt med oss själva handlar det egentligen inte om val. Det kanske ser ut ett som ett val utifrån men innerst inne är det en känsla av vad som är rätt som avgör. Angående frågan vet jag inte, det beror säkert på den enskilda människan. Jag kan bara säga för egen del, och då är det nog en blandning av båda. Rädslan för att binda mig och samtidigt behovet av frihet. Någonstans möts ändå de här två och det är kanske den punkten vi borde hitta.