Tidningen Dagens Nyheter skriver i dag om en man från Sverige som är den första skandinav som studerar medkänsla vid ett visst universitet i USA.
Mannen skriver och föreläser med budskapet att vi måste skapa en värld där alla ska kunna känna sig välkomna.
Det hela slutar med den obligatoriska frågan (eller snarare kommentaren) om att det här kan uppfattas som flummigt.
Visst kan det uppfattas som flummigt, och det beror på att det är det.
Medkänsla är inget tydligt begrepp.
Det är inte heller politik, ekonomi eller byråkrati.
Men när hör ni någon fråga en politiker, ekonom eller byråkrat om inte deras budskap är flummigt?
Finns det något flummigare i den här världen än politik, ekonomi och byråkrati?
Människor inom de här branscherna uttalar sig med sådan säkerhet att det verkar som om de vet vad de pratar om.
Sedan visar verkligheten någonting helt annat.
Men vem bryr sig om verkligheten?
Huvudsaken är att få saker och ting att se ut som man vill att de ska se ut, och på att bibehålla saker och ting som de är.
Och att få människor att tro på att det också ligger i deras intresse.
Vi lever i en flummig värld därför att människor flyr verkligheten, man vågar inte möta den tomhet som verkligheten är.
Människor jagar kickar genom makt, pengar, sex, droger, TV, olika spel, sport och så vidare. För att inte tala om mobiltelefåneriet. Allt för att slippa möta verkligheten och sig själv.
De som har pengar kan numera till och med åka ut i rymden för att få en kort kick.
Men få är de som kan komma hem till den här stunden.
Den enda tid och plats där verkligheten finns.
Den flumlösa världen.