Livet har sina mystiska vägar det tar oss på.
För bara någon månad sedan hade jag ingen aning om att jag skulle åka till Vietnam.
Och ännu långt in på vistelsen där visste jag inte att jag skulle åka tillbaka norrut via Bangkok.
Av någon anledning blev det ändå så, och det betyder att jag får en glimt av det som pågår här.
Det är jag glad för.
Jag vet inte om det är en revolution som är på gång här, men åtminstone ett försök till en sådan upplever jag det som.
Och det är revoltörerna som har kontroll över centrumområdet.
Det är på sätt och vis svårt att låta bli att sympatisera med dem som gör revolution.
För revolutioner börjar nerifrån.
De som har makten har ingen orsak att revoltera.
För dem är det viktigaste att allt förblir vid det gamla.
Det är det som de lever på.
Makthavare är livrädda för förändringar, för det kan betyda att de förlorarar sin makt.
Visst genomför de förändringar ibland, men aldrig sådana som skulle förändra något i grunden. Sålunda är till exempel de reformer som är på gång i Finland nu inget annat än kosmetika.
Det är som en kvinna som byter färg på läppstiftet. Det förändrar färgen på läpparna, men det förändrar inget hos henne själv.
All maktutövning bygger på rädsla, och ur den rädslan föds behovet av kontroll.
Det är därför som makthavare bygger upp system för att kontrollera medborgarna (det sker i Finland och Sverige likaväl som annanstans).
Den som är trygg i sig själv har inget behov av att utöva makt över andra.
En sådan människa kan ändå få makt i och med att andra litar på honom eller henne, men han eller hon utnyttjar inte den makten på andras bekostnad.
Och även om en revolution är framgångsrik tenderar den att resultera i ett maktsystem som liknar det som den ersätter.
För maktutövning baserad på rädsla och kontroll verkar vara den enda maktutövning människor känner till.
Men som Dorothy Day sa i gårdagens citat:
Den största utmaningen i dag är: hur åstadkomma en hjärtats revolution, en revolution som måste börja med var och en av oss?
Och Peter Block säger i dagens citat:
Om det inte sker någon omvandling inom oss, kommer alla strukturella förändringar som sker i världen inte att ha något inflytande på våra institutioner.
Den enda chansen att nå verklig förändring är att den enskilda människan förändras.
Allt annat är bara ytliga förändringar.
En sådan förändring sker hela tiden, men den sker långsamt.
Och i morgon ska jag genomföra en yttre förändring då jag byter värmen här mot kylan i Stockholm. Fast det lär vara plusgrader där i dag, och jag har hunnit vänja mig lite med all kylning de kör i ac:n här.
Vad som väntar därefter vet jag inte, men som vanligt lär det visa sig.
Livets kanske har fler mystiska vägar i beredskap.