Ett bröllop är som bekant orsaken till att jag befinner mig i Vietnam.
Jag har några gånger här fått frågan om hur gammal jag är och om jag har någon fru.
Det väcker viss förvåning då svaret på den andra frågan är nej.
I Vietnam har jag fått förklarat blir det nästan panik om man inte är gift i 30-35-års åldern.
Då kanske man får en del hjälp att hitta någon att bilda par med.
Och då kanske det inte handlar så mycket om kärlek, men man lär sig leva med varandra.
Men är skillnaden egentligen så stor mot västvärlden?
Där träffas man av kärlek, men är det inte i många fall så att när förälskelsen och smekmånaden är över att man helt enkelt bara lever med varandra?
Kärleken som fenomen är evig, men den enskilda människans kärlek är kortvarigare.
Ena dagen älskar du din hustru eller man, och nästa dag kan du inte förstå hur du kunnat fastna för den här personen.
Nuförtiden är det i väst mera accepterat att leva utan en stadigvarande partner, och en del byter partner många gånger.
För det är inte så att en människa måste hitta den rätta partnern för att hennes liv ska bli uppfyllt.
En människa är inte halv, och måste hitta sin andra halva.
Varje människa är hel i sig själv, och det är snarare så att det är när hon hittat hela sig själv hon kan skapa ett verkligt djupt kärleksförhållande.
När två personer som är hela i sig själva möts är de inte beroende av varandra, och kan ge den frihet och tillit som varje förhållande behöver.
Så kanske har jag inte funnit hela mig själv ännu eftersom jag är ogift, eller så är det just det jag gjort och är inte beroende av en partner för att njuta av livet.