Julen sägs ska vara en fridens och glädjens högtid, men är i verkligheten för många en stressens högtid. Så mycket att hinna med, städa, köpa julklappar, tillreda ett dignande matbord. Allt för att uppfylla någons förväntningar.
Var finns tid för lugnet och glädjen? Jo i att stanna upp och bara vara i den här stunden. Jag fann den här texten av Michael Adam som även om det inte handlar om julen ändå kan visa vägen mot en lycklig jul (min översättning från engelska).
Kanske ansträngningen till och med leder till sorgsenhet. Kanske har allt det larm mitt begär gett upphov till hållit den märkliga fågeln ifrån min skuldra. Jag har ansträngt mig så länge och så ljudligt att finna lyckan. Jag har sökt så långt och så brett. Jag har alltid fantiserat att lyckan är en ö i floden. Kanske är den floden. Jag har trott att lyckan är namnet på ett värdshus i slutet på vägen. Kanske är den vägen. Jag har trott att lyckan alltid var i morgondagen och i morgondagen och i morgondagen. Kanske är den här. Kanske är den nu. Jag har sökt överallt annars.
Men här och nu är helt klart sorgsenhet. Kanske det inte finns något sådant som lycka. Kanske lyckan inte existerar, den är bara en dröm skapad av ett sorgset sinne. Med säkerhet kan den inte vara sådan som jag olyckligt fantiserar den. Här och nu finns ingen lycka. Så lyckan finns inte. Jag behöver därför inte slösa bort mig själv på det som inte är. Jag kan därför glömma lyckan; jag kan sluta bry mig och i stället ägna mig åt något som jag verkligen vet, kan känna och fullt ut uppleva. Lyckan är en overksam dröm: nu är det morgon. Jag kan vakna och förbli med sorgsenheten, med det som är verkligt under solen den här stunden. Och nu ser jag hur mycket av min sorgsenhet som kom från ansträngningen att vara lycklig; till och med jag kan se att ansträngning är sorgsenhet. Lyckan anstränger sig inte…
Äntligen är jag här och nu. Äntligen är jag vad jag är. Jag är anspråkslös, lugn. Jag är sorgsen – så vad då? Men är det här det jag sprang ifrån? Är det här verkligen sorgsenhet?
Och när jag slutar försöka vara lycklig eller någonting annat, när jag inte längre söker, när jag inte bryr mig om att gå någonstans, få någonting, verkar det som om jag redan anlänt till en märklig plats: jag är här och nu. När jag ser att jag inte kan göra någonting, att allt mitt görande är samma dröm, i den stund jag ser det, är mitt sinne, den gamla drömmaren och vandraren, för stunden stilla och närvarande.
För stunden, här och nu, visar sig den verkliga världen, och se: här och nu är redan och alltid allt det jag har sökt och strävat efter på andra ställen och borta härifrån. Mer än så: jag har jagat efter skuggor; verkligheten är här på den här solbelysta platsen, i den här fågelsången nu. Det var mitt sökande efter verkligheten som tog mig iväg från det; begäret gjorde mig döv. Fågeln sjöng här hela tiden.
Om jag är stilla och obekymrad om att finna lyckan, är lyckan som det verkar kapabel att finna mig.
Och även om regnet faller här och nu är solen aldrig långt borta.
Sluta dröm och sluta jaga det ouppnåbara.
Låt lyckan komma till dig.
Och njut av julen!
Kommentera