Munnen har du fått för du ska tralla,
heter det i en sång.
De flesta verkar annars i dag tro att de fått munnen för att de ska pladdra.
Det har blivit ett självändamål att prata.
Människor pratar och pratar och pratar, även om de inte har något att säga.
Den som är tyst uppfattas som konstig.
För att inte tala om att tystnaden upplevs som skrämmande.
Så fort där finns minst två människor kör pladdret i gång.
För det mesta helt meningslöst.
Den verkliga orsaken till att vi människor har en mun har dock inget med vare sig trallande eller pladdrande att göra.
Det har en mycket naturligare förklaring.
Munnen har vi fått för att vi ska kunna äta.
Nä nå det var väl nog att degradera munnen? För att inte säga livet självt? Min mun har jag fått för att jag ska äta, skratta, sjunga, prata, kyssas, pussas, smaka, grimasera, ropa, bita och en hel del annat därtill. Det förbehåller jag mig rätten till. Livet är till för att levas (alla de ovanstående sakerna) inte bara för att överlevas (äta).
Absolut, var och en är fri att använda munnen till vad de vill.