Sitter och tittar ut på snöflingorna som faller.
Bortom dem breder evigheten ut sig.
Framför oss ligger evigheten.
Den ligger också bakom oss men den delen av evigheten är förgången tid.
Det finns en orsak till att människan har ögonen i ansiktet och inte i nacken.
Och det finns en orsak till att tårna pekar åt det håll de pekar.
Det är åt det håll ögonen ser vi ska titta.
Och det är åt det håll tårna pekar vi ska gå.
Naturen har gett oss färdriktningen.
Så mycket av vår tid spenderas i det förflutna, i det som vi inte kan göra något åt.
Det är mot det som ligger framför oss vi är på väg, och på den vandringen kan vi bara ta ett steg åt gången.
Börjandes just härifrån.