Sokrates, den evigt berömda greken, sa i slutet av sin tillvaro på jorden:
När jag var ung visste jag allt och trodde att jag var den visaste mannen på jorden. Ju äldre jag blev desto mera insåg jag hur lite jag visste – tills det en dag hände; jag insåg att jag inte vet någonting.
Vishet är att inse hur lite vi vet.
När vi tror att vi vet någonting försvinner vårt intresse för det. Då tar vi det för givet och slutar undersöka det.
Kunskap är det farligaste av allt.
Det kända är dött och tråkigt. Det okända är levande och spännande.
Vetenskapen bygger på kunskap men till och med vetenskapen inser i dag att ju mera svar man får desto fler frågor uppstår.
Det vill säga den levande vetenskap som ännu finns kvar. En stor del av vetenskapen i dag går ut på att bekräfta det man redan vet, det vill säga att gång på gång säkerställa att patienten är död.
Men patienten lever fortfarande.
Det finns inga slutgiltiga svar på vad livet är.
Tack och lov för det. Det betyder att verkligheten fortfarande är levande.
Eller ens på vad en människa är.
Människan undersöker alltifrån rymden till de minsta partiklar, men hon känner inte ens sig själv.
Det som ligger henne allra närmast är för henne det kanske mest okända av allt.
Tack och lov för det. Det betyder att människan fortfarande är levande.