Människan räds naturen, söker trygghet i staden.
Människan räds främlingen, söker trygghet hos vännen.
Människan räds ensamheten, söker trygghet i förhållandet.
Ändå…
Staden har fler farligheter än naturen.
Främlingen kan inte vara fiende. Endast vänskap kan bli fiendskap. Hur kan den du inte känner vara din fiende?
Ensamheten kan vara tråkig men den skadar dig inte så länge du inte tillåter den att skada dig. En medmänniska kan erbjuda sällskap, men hon kan också skada dig utan din tillåtelse.
Den farligaste varelsen för människan är medmänniskan.
Ska du umgås med medmänniskor gör det då helst med främlingar.
För de allra farligaste människorna är de du känner.
Därför är det tryggaste att vandra ensam i naturen.
Oj Gud vilken inställning, om du ursäktar uttrycket. Men förstås att umgås med främlingar gör att man inte behöver engagera sig känslomässigt på samma sätt som om man är tillsammans med någon man har en nära relation med. Man kan umgås på en ytlig nivå, eller absolut även en djup nivå, men det är inga kanter som behöver slipas mot varann, ens bekvämlighet behöver inte utmanas. Blir det obekvämt får man bara dra sig tillbaka innanför sitt skal likt en sköldpadda. En annan människa kan inte skada en utan ens tysta medgivande, även fast det känns så. Jag tänker att om man upplever att en annan människa skadat en så är det för att man inte har visat sitt hjärta och stått upp för sanningen i sitt hjärta. Man har gett sitt tysta medgivande till att den andra skadat en. När man säger sitt hjärtas sanning har den andra människan en chans att säga sitt hjärtas sanning. Jag gissar att 90% av alla ”skador” inte är avsedda att skada utan beror på missförstånd o oavsiktligheter. OCH att man inte har sagt åt den andra att det du gjorde/sade känns sårande för mig. Det är väl inte meningen att vi ska flytta likt fettdroppar på livets ocean, vi ska väl utforska djupen, det okända som finns där under vattenytan och för att hitta de här sakerna inom oss själva tänker jag att vi lite måste konfronteras med det obekväma som det ibland innebär att våga ha nära relationer, våga ta risken att bli sårade, våga ta risken att älska utan att bli älskade tillbaka. Och våga ta risken att bli älskade.
Tack för den reflektionen! Att något är tryggt betyder inte att det är det vi ska fastna i. Vi ska utforska och uppleva och ta risker. Det är vad de innebär att vara levande.