De biljoner cellerna i varje hudtäckt människa lever avsevärt mera harmoniskt än tvistande par och stridslystna mänskliga samhällen. Det här är en ypperlig anledning till varför vi kan få värdefulla insikter från dem: 50 biljoner kännande celler, 50 biljoner medborgare levande fredligt tillsammans i en enastående komplex gemenskap.
Alla celler har jobb. Alla celler har hälsovård, skydd, och en livskraftig ekonomi (baserad på ett utbyte av ATP molekyler, energienheter som biologer ofta hänvisar till som ”rikets mynt”). I jämförelse verkar människans jobb – att lista ut logistiken för hur man får relativt sett futtiga sju miljarder människor att arbeta tillsammans i harmoni – ganska enkelt. Och jämfört med den 50-biljoner-cellsamarbetande mänskliga gemenskapen, verkar varje pars arbete – att lista ut hur två mänskliga varelser kan kommunicera och arbeta tillsammans i harmoni – som rena barnleken (även om jag vet att det tidvis verkar vara den svåraste utmaningen vi möter på Jorden).
– Bruce H. Lipton i boken The Honeymoon Effect (min översättning)
Det är ganska hisnande att tänka sig att vi som människor inte alls är en enhet, att vi i själva verket består av 50 biljoner enskilda individer som tillsammans formar vår kropp.
Det öppnar upp ett helt nytt perspektiv för hur vi ser på oss själva. Om vi dessutom är medvetna om att kroppen bara är en del av den vi är, den världsliga delen av oss, och att vi också har en andlig dimension, medvetenheten öppnas ytterligare ett perspektiv.
Fast det där med fredlig gemenskap är inte alltid sant. Själv känner jag sedan en tid tillbaka av en lokal konflikt mellan muskelceller i högerarmen som i vissa lägen framkallar smärta, och om vi också tar tankarna i beaktande finns det ytterligare en konflikthärd. För tankarna är alltid i konflikt.
Å andra sidan är inte tankarna en del av den vi är, för de kommer alltid utifrån så egentligen kan vi bortse ifrån dem. Även om vi låter dem påverka oss i väldigt hög grad.
Vad är en människa egentligen? Något helt annat och något mycket mera än vi anar.
Vi har så svårt att förstå och tro på det vi inte ser. Vi ser inte den enskilda cellen, vi ser bara de helheter cellerna bildar, som kroppsdelarna och hela kroppen.
Medvetenheten kan vi inte heller se, den kan vi bara känna och vara medvetna om.
Ändå finns de där, både cellerna och medvetenheten och det är faktiskt de som gör oss till den vi är.