För en tid sedan skrev jag här på bloggen om att jag tar ett hopp ut i det okända.
Och undrade om landningen blir hård eller mjuk. Det vet jag inte för jag befinner mig fortfarande i luften, mitt i hoppet.
Och ännu känner jag ingen fast mark under fötterna.
I samma veva som jag tog språnget gav bilen upp det, så nu kör jag med en lånad bil och cyklar så ofta det är möjligt.
Det går inte att leva utan bil i de här trakterna säger folk till mig. Precis som om de skulle ha provat på det. Kanske har de rätt, kanske inte. Sådant måste man prova innan man vet. Människor har en uppfattning om att det inte går, men en uppfattning är inte sanningen. Sanningen måste upplevas för att vi ska veta vad den är.
Det är ganska intressanta dagar dessa dagar.
Livet är ett stort laboratorium fullt av möjligheter att utföra olika experiment, och det är meningen att vi ska testa oss fram genom livet. Vår enda chans att göra det är medan vi lever, sedan är det för sent.
Som det här med att ta en dag i taget. Visst, jag har skrivit om det förr men jag har aldrig upplevt det så konkret som dessa dagar.
Just nu tar jag verkligen bara en dag i taget. Och det är precis som det ska vara.
För trots allt är det bara den här dagen som existerar.
Att leva i hoppet. Det prövar du nu – på ett konkret sätt.
Precis! Och du ser det som det är, det vill säga leva i hoppet. Inte leva på hoppet vilket är något helt annat.