I dag har jag tagit första steget i nästa skede på min vandring genom livet.
Eller det kanske snarare är ett hopp, ett hopp ut i det okända.
I går var jag sista dagen officiellt i arbete på Psykosociala förbundet.
I dag är allting fullständigt öppet.
Men det är inte första gången jag hoppat ut i det okända.
Hittills har jag alltid landat någonstans, och det har ordnat sig.
Och jag vet att jag kommer att landa någonstans den här gången också, och saker och ting kommer att bli på något sätt.
Så många människor säger att de skulle vilja göra något annorlunda, hoppa ut i det okända men att de inte har någon möjlighet.
Kanske är det så? Vad vet jag.
Det jag vet är att om jag hade väntat på att möjligheten ska öppna sig hade jag gått miste om en stor del av de upplevelser jag varit med om.
Möjligheter uppstår ibland helt spontant, men ännu oftare skapas de genom att man sätter igång. Det första steget är att sluta springa runt, runt i ekorrhjulet. Så länge all din fokus ligger på att springa runt i ekorrhjulet finns det ingen chans att bli medveten om möjligheterna som ligger utanför det.
Till väldigt stor del handlar det naturligtvis också om prioritering.
Och att våga hoppa.
Just nu befinner jag mig i början på luftfärden, får se om landningen blir hård eller mjuk.