San Juan de La Cruz lär oss att tystnaden har sin egen musik; det är tystnaden som gör det möjligt för oss att se oss själva och sakerna runtomkring oss.
Citatet ovan är från Begona Miguel vid Huelgas kloster, och lånat från Paulo Coelhos blogg.
Det är så sant.
När vi stannar upp och lyssnar kan vi höra ljuden som omger oss. Inte de skrikiga ljuden, dem hör vi ändå, men de små ljud som kommer ur tystnaden.
Prova att någon gång ställa dig ute i naturen, blunda, och bara lyssna. Där finns så många ljud som annars dränks av fotstegen och andra distraktioner.
Ögonen är en av de största distraktionerna för lyssnande. Vi är så vana att uppmärksamma saker och ting med ögonen att vi glömmer att lyssna.
Men det är faktiskt samma sak med seendet som med lyssnandet. Först när vi stannar upp och betraktar ser vi saker och ting som de verkligen är. Annars flimrar de bara förbi.
Med tystnaden avses här inte enbart avsaknaden av ljud, utan ännu viktigare är avsaknaden av tankar.
Det mentala bruset är det som mest av allt förhindrar oss att se all skönhet i världen, och höra alla vackra toner och ljud som omger oss.
I tystnaden kan vi upptäcka att världen ser helt annorlunda ut än vi trott.
När vi låter tystnaden tala till oss och visa oss världen framträder den mycket vackrare och verkligare än genom det sus och brus som vi omger oss med så stor del av tiden.
Den enkla vägen är den svåra vägen. Därför att den är så enkel. Den paradoxala enkelheten är att vi kan välja det enkla. Vi kan lyssna, vi kan se. Vi kan gå ur det mentala bruset.
Tack för den reflektionen Ole! Vi behöver gå ur det mentala bruset för att kunna se den enkla vägen. Fast det är inte alltid så enkelt. Trots att det handlar om något till synes så enkelt som att komma hem till den här stunden.