Det är ju faktiskt så kort tid vi är här.
På Jorden alltså.
Sett ur evighetens perspektiv vill säga.
70, 80 eller 100 år, vad är det sett i ett perspektiv på en, två eller tio miljarder år?
Det är som en liten vindpust. Ungefär den tid det tar för att löv att falla från kvisten ner till marken.
Vi är här som den individ vi är en kort stund och försvinner sedan bland alla de andra som varit här före oss. Och det är ganska många det.
Så för att återknyta till föregående inlägg.
Är det verkligen meningen att vi ska fylla de dagar vi är här med att utföra uppgifter som andra tycker att vi ska göra?
Redan från vi föds stakas livet ut åt oss. Vi förväntas följa den stig som andra före oss trampat upp. Dagvård, skola, utbildning, arbete, pension, död.
Har någon någonsin frågat dig om det är vad du vill? Har du ens frågat dig själv det?
För du har trots allt ett val. Att trampa upp din egna stig genom livet.
Väldigt få, om ens någon, kommer att stöda dig i det valet, så det kräver en hel del mod.
I stället för att leva för att uppfylla andras förväntningar borde vi kanske leva som om varje stund vore den sista. För verkligheten är den att den faktiskt kan vara det. Jag kan dö i en hjärtattack här på stolen där jag sitter. Märkligare saker har inträffat.
Jag kan bara säga för min egen del att det är fullkomligt omöjligt att följa den upptrampade stigen.
Det är inget liv. Jag har provat det så jag vet. Största delen av mitt liv så här långt har gått ut på att göra det som förväntas av mig. Av andra. Det går inte längre.
Jag är helt enkelt tvungen att följa den väg som livet visar mig.
Det är enda sättet att kunna stå ut med mig själv. Andra människor behöver jag bara möta och umgås med nu och då, men med mig själv lever jag 24 timmar i dygnet, 365 dagar om året.
För en tid sedan blev jag erbjuden fast anställning i det arbete jag har i dag.
För en vecka sedan tackade jag nej till det.
Vad framtiden för med sig har jag ingen aning om.
Men framtiden är alltid oviss.
Jag vet var jag är och vad jag har just nu.
Om morgondagen vet jag ingenting.
Kommentera