Häromdagen sa jag till mina kollegor att jag ska avge ett första maj löfte; att sluta gå på seminarier. Det har blivit mycket av den varan den senaste tiden, fyra dagar bara den här veckan.
Det är med seminarier som med begravningar. Man sitter och lyssnar till predikningar om en tid som varit eller en tid som ska komma. Men verkligheten är här och nu och det är bara det som är här och nu vi just nu kan göra något åt. Vi kan planera och hålla på, men det enda som är säkert där vi sitter på seminariet är att vi just då sitter just där.
Det är det enda vi med säkerhet vet. Allt annat är osäkert.
Det är nästan så att begravningar är mera livfulla än seminarier. I alla fall är de mera verkliga. Den som ligger i kistan är död, det vet vi. Tankar är lika döda. De är bara dagdrömmeri, en flykt från verkligheten. Men i drömmen tror vi att de är verkliga.
Det finns en likhet till mellan begravningar och seminarier. Orsaken till att vi samlas. Vid en begravning är det den avlidne som får oss att samlas, vid ett seminarium är det seminariets tema. Och ytterligare en likhet, vi samlas av plikt snarare än av nöje. De allra flesta som går på en begravning eller ett seminarium skulle hellre vara någon annanstans just då.
Seminarier är slöseri med tid. Den eventuella nyttan i dem ligger i de möten som sker utanför predikningarna, de informella kontakterna. Handen på hjärtat; vem kommer ihåg mer än enstaka fragment av det som sägs på ett seminarium? Och så gör man anteckningar och tror att man ska använda dem i ett senare skede.
Min egen erfarenhet är att det är bättre att spara bläcket och handen till andra ändamål än till att slösa dem på anteckningar.
Man ska aldrig säga aldrig, för man vet aldrig vad livet för med sig. Och man ska aldrig avge löften för det betyder att man binder sig vid dem och då är man inte fri.
Och tanken på första maj löftet var just bara en tanke, en flyktig ingivelse och alltså inget att hänga upp sig på.
Kommentera