Så många människor är förälskade i sina prylar.
De kan inte göra sig av med en enda liten grej…den kan vara bra att ha någon gång…och den är för värdefull att kasta bort eller ge bort.
Och inte nog med det.
De samlar på sig ännu mera.
Ju större utrymme desto mera prylar.
Blir det för trångt gör man sig hellre av med gubben eller kärringen än någon pryl.
Det finns ju så många gubbar och kärringar i världen att man kan alltid hitta en ny sådan om behov finns.
(när hagalenskapen tar över förvandlas älsklingen till gubbe eller kärring)
Och han var nu inte så användbar sist och slutligen.
Det där slitna bildäcket kan jag göra en liten blomrabatt i, men gubben…nää, han var bara i vägen så honom kastade jag ut.
Och så fortsätter man att samla.
Snart har man inget utrymme för sig själv heller.
Och blir allt mera instängd bland alla prylar.
Allt vad kärlek och liv är har man för länge sedan glömt.
Hela tillvaron kretsar kring prylarna.
Så kommer till slut den där dagen då man obönhörligen slits ifrån sina skyddslingar.
Och kvar finns de efterlevande som nu blir bittra fiender på grund av dessa prylar.
För ser du. De är också hagalna pryljägare.
Är det värt det?