Jag svarade på ett mejl för en stund sedan. Ett medellångt svar. Nästan genast slog det mig att jag inte vet om det jag skrev var sant eller inte.
Det var som det så ofta är nuförtiden, det ska gå snabbt, och jag svarade det första som kom till mig.
Det kanske lät bra…eller så var det osammanhängande, det kan vara vilket som. Det som är säkert är att de snabba svaren sällan är sanna.
De är ytliga. Och de är svar som vi upprepar av gammal vana, eller för att vi hört dem någonstans.
De sanna svaren finns på djupet, och kommer långsamt upp till ytan. De behöver lite tid. Vi behöver hinna känna efter om det vi skriver är sant eller inte.
Ett mejl är ett brev. När vi skrev brev för hand gick det automatiskt långsammare. Få skriver så snabbt för hand som på tangentbordet.
Ett arbetsbrev är en sak, men ett privat brev, ett privat mejl, är någonting personligt. Vi talar direkt till den person vi skriver till.
Att då rafsa ner ett ytligt svar är att nedvärdera den andra.
Helst borde vi se den andra personen framför oss då vi skriver.
Och skriva som om vi förde ett förtroligt samtal.
För egentligen är det vad vi gör. Samtalar per brev.