I kväll när jag satt och åt körde en ambulans förbi nedanför fönstret med blåljusen på.
På något sätt påminde den om liv och död. Båda finns ju omkring oss överallt om vi bara ser dem. På våren föds nya blommor som dör då hösten kommer.
För det mesta tittar vi på livet och blundar för döden. Döden skrämmer. Trots att den är själva förutsättningen för att livet ska vara möjligt.
Här är en liten historia om den grekiske filosofen Socrates och döden.
Socrates låg för döden. Giftet som skulle döda honom höll på att prepareras. En av hans lärjungar frågade honom:
Varför är du inte rädd för döden?
Det var bara någon minut kvar.
Socrates svarade:
Hur kan jag vara rädd för något som är okänt? Jag kommer att få se. När jag dör, bara då får jag se. Det finns två möjligheter.
Den ena är att jag kommer att dö totalt, inget spår av mig kommer att finnas kvar. Det blir ingen kvar att veta det, att lida av det. Så det är inte fråga om att jag skulle vara orolig ifall det första alternativet kommer att hända.
Och den andra möjligheten är att jag kan fortsätta; endast kroppen dör, men själen finns kvar. Inte heller då ser jag någon orsak att vara orolig. Om jag fortsätter är döden irrelevant. Och endast dessa två möjligheter existerar.
Jag kan inte säga någonting just nu om vad som kommer att hända. Jag vet inte. Jag vet inte ännu.
Kommentera