Nedanstående text är en översättning från en text skriven av Carla Naumburg på hennes blogg. Den är skriven någon dag efter den senaste skjutningen i USA.
Descartes sa, ”jag tänker, därför är jag.” Det är en inspirerande känsla, men inte riktigt sann, inte i dag. Om jag skulle låta mina tankar definiera vem jag är i dag skulle jag spendera dagen simmande i sorg och rädsla, desperat sökande efter sätt att stänga inne eller stryka över, att koppla loss från våldet och smärtan som har överflödat mitt sinne de senaste tre dagarna, trots mina försök att undvika nyheterna.
I mina lugnare stunder, då jag kommer ihåg att lägga märke till doften i mina döttrars hår eller ljudet av deras fnitter eller känslan av golvet under mina fötter eller ullen mot min hud påminns jag om att mina tankar inte är verkligheten. Jag påminns om att jag kan välja att hålla kvar dem eller släppa dem. Och jag påminns om den kanske smärtsammaste, mest inspirerande och viktigaste lärdomen av Sandy Hook: att vi i sanning bara har den här stunden. Bara den här.
Så jag väljer att använda den här stunden till att andas. Jag andas in och saknar mina döttrar som är i dagvård endast två miles bort. Jag andas ut och känner tacksamhet för ännu en dag med dem. Jag andas in sorgsenhet för offer för vapenvåld överallt. Jag andas ut hopp om en annorlunda framtid för våra barn. Jag andas in ilska och andas ut medkänsla. Jag andas in rädsla och ut styrka.
Mitt sinne vandrar, smärtan och oron återvänder, och jag andas igen.
Jag andas, därför är jag.