I de svåraste stunderna avslöjar kärleken sitt sanna ansikte. Utmärglad och frusen står Viktor E. Frankl tillsammans med sina medbröder och hackar i den frusna jorden mitt i den mörka natten i ett koncentrationsläger. En kommentar av en kamrat får honom att tänka på sin fru.
Då drabbar mig tanken: Jag vet ju inte ens om min fru fortfarande är i livet! Då inser jag något – nu fattar jag:
Det djupaste i kärleken gäller inte en människas fysiska existens utan hennes andliga väsen, hennes ”essens” (för att tala med filosoferna).
Det är alltså inte längre frågan om hennes ”existens”, hennes närvaro hos mig, inte ens hennes fysiska existens överhuvudtaget, detta att hon är i livet.
Om min älskade lever eller inte, det varken vet jag eller kan få veta (under hela tiden i koncentrationslägret har vi ju inte fått skriva eller ta emot brev). Men i detta ögonblick har det på något sätt blivit ovidkommande.
Det är som om jag inte behövde veta, om min älskade lever eller ej. Det är inte avgörande för min kärlek, för kärlekens tankar och det inre skådandet av hennes andliga gestalt.
Om jag i detta ögonblick hade vetat, att min hustru var död, tror jag att jag ändå skulle ha kunnat ge mig hän lika fullständigt åt detta kärlekens skådande.
– ur boken Livet måste ha mening