Gitanjali är namnet på en samling dikter av den bengaliska diktaren Rabindranath Tagore. Det är också titeln på den här dikten av Tagore som handlar om döden. Döden är det som gör livet möjligt är namnet på en kampanj från Institute of Noetic Sciences.
Och det är ju sant; hur skrämmande döden än kan verka är det den som låter oss uppskatta livet.
Här är dikten i en översatt version.
Dagen då döden knackar på din dörr, vad ska du ge honom?
Åh, jag ska ge min gäst mitt livs hela fartyg – jag skulle aldrig låta honom gå tomhänt.
Alla mina årgångar av vackra höstdagar och sommarnätter, alla resultat och axplock av mitt hektiska liv ska jag placera framför honom vid slutet av mina dagar, då döden knackar på min dörr.
Jag vet att den dagen kommer då min utsikt över den här världen är för evigt förlorad, och livet tar sin ledighet i all tystnad, och drar en sista svepning över mina ögon.
Ändå kommer stjärnor att vaka över natten, och morgonen att gry som förut, och timmarna rulla som havets vågor och vräka upp glädje och smärta.
Då jag tänker på det här slutet på mina stunder, bryts stundernas barriär och jag ser vid dödens ljus den här världen med dess vårdslösa skatter. Enastående är dess lägsta säte, enastående är det grymmaste av dess liv.
Saker som jag förgäves längtade efter och saker jag fick – låt dem vara. Låt mig endast inneha de saker jag någonsin föraktade och förbisåg.
Jag har fått min ledighet. Säg farväl mina bröder! Jag bugar mig för er alla och reser iväg.
Här, jag ger tillbaka nycklarna till mitt hus – och ger upp alla anspråk. Jag ber bara om några sista vänliga ord från er.
Vi var grannar under lång tid, men jag fick mera än jag kunde ge. Nu har dagen nalkats och lampan som lyst upp min mörka vrå har slocknat. En kallelse har kommit och jag är redo för min resa.
I den här stunden av avfärd, önska mig lycka till min vänner! Himmelen är täckt av skymningen och min stig ligger skön.
Fråga inte vad jag har att ta med mig dit. Jag startar min resa med tomma händer och ett förväntansfullt hjärta.
Jag ska ta på min bröllopskrans, och även om det finns faror längs vägen bär jag ingen rädsla i sinnet.
Kvällsstjärnan ska komma ut då min resa är gjord och skymningsmelodiernas sorgliga noter kommer att höras från Guds motorväg.
När jag går härifrån låt det här vara mitt avslutningsord, att det jag har sett är oöverträffat.
Jag har smakat på den gömda honungen av den lotusblomma som expanderar i ljusets ocean, och därför är jag välsignad – låt det här vara mitt avslutningsord.
I den här lekstugan av oändliga former har jag lekt min lek och här har jag fångat glimten av honom som är formlös.
Hela min kropp och mina lemmar har glatts åt hans beröring, som är bortom beröring; och om slutet kommer här, låt det komma – låt det här vara mina avslutningsord.
Det är genom att ta emot det livet ger vi har något att ge tillbaka då den dagen kommer.
Vi kan också då vi sluter ögonen på kvällen ta farväl av den dag som varit, och på morgonen födas till en ny dag.
Kommentera