En kommentar: Jag är så dålig på det.
Det är en styrka att känna sina svagheter.
Det kan också vara en förbannelse ifall man inte känner sina styrkor, utan tror att man bara har svagheter.
Den verkligt starke har inget större behov av att betona sin styrka för sig själv eller andra. Då är det bättre att välja en helt annan väg, att rikta sin uppmärksamhet på det som skrämmer en mest. Det åstadkommer man genom att ge sig själv lov att visa känslor, till och med att gråta, att släppa tvånget att alltid ha en åsikt om allt som händer, att i stället för att verka tuff och känslolös öppet visa sina känslor när så är lämpligt. Det som liknar svaghet är i själva verket en stor styrka. Och det som liknar styrka är ofta nog just svaghet, ett försök att dölja sin egen rädsla, ett spel för gallerierna – hur övertygande det än verkar på en själv och omvärlden.
– Jon Kabat-Zinn i boken Vart du än går är du där
Hur många av oss känner egentligen sina styrkor? Många känner sig själva dåligt och är därför omedvetna om vilka deras styrkor är. Därför måste man låtsas i stället för att vara äkta.
Vars och ens styrka är också på sitt sätt unik och kan därför vara svår att upptäcka, eller att våga uttrycka när man funnit den. Kanske leder den till att man på något sätt sticker ut.
Ofta får vi höra att vi ska träna på sådant vi är dåliga på, men det är slöseri med tid och energi.
I stället ska vi utveckla det vi är bra på.
För det finns andra som är bra på det som vi är dåliga på.
Låt dem få utnyttja och utveckla sina färdigheter och bli ännu bättre på det som de är bra på. På det sättet gör du dem en god gärning.
Det är också en styrka att inse att man inte kan göra allt själv, och att kunna be om hjälp.