I Finland talas det nuförtiden en hel del om tvåspråkighet, och man syftar på landets två officiella språk, finska och svenska.
Det finns också andra dimensioner i det här med språk, och tvåspråkighet.
Det finns två språk i språket. Varje språk består av två språk: det ena är prosa, det andra är poesi.
Prosan behövs i den dagliga världen, på marknadsplatsen. Men alltid då någonting behöver sägas från hjärtat, är prosan otillräcklig – då måste man falla tillbaka på poesin.
Prosa måste vara klar; poesi måste vara vag – det är dess skönhet, dess karaktär. Prosa säger helt enkelt vad den säger; poesin säger många saker.
Vår värld har sakta, sakta blivit linjär. Det andra språket, det djupare språket, har tappat sin mening för oss. Och på grund av försvinnandet av det andra språket, poesins språk, har människan blivit mycket fattig – för ALL rikedom finns i hjärtat. Sinnet är väldigt fattigt, sinnet är en tiggare. Sinnet lever genom trivialitet. Hjärtat är öppningen till allt det djupa i livet, djupet i existensen, kosmos mysterier.
Kom ihåg att det finns två språk i språket, två sätt att tala, två nivåer av lingvistisk användning. Det finns ett språk av klara sanningar, koncept och formler, den klara logikens språk, objektiv information, exakt vetenskap. Men det är inte hjärtats språk, och det är inte kärlekens språk, och det är inte religionens språk.
– Osho
Varje människa borde kunna två språk: samhällets språk och tecknens språk. Det ena tjänar oss i kommunikationen med andra människor, det andra tjänar oss i att förstå Guds budskap.
– Paulo Coelho
Det är bara att se på de berättelser vi rör oss med. Prosan eller samhällets språk, i form av till exempel nyheter är glömda följande dag; poesi eller tecknens språk, det som kommer från hjärtat, lever vidare under årtusenden, över generationsgränser och över kulturella gränser.