I går kväll var jag ute och cyklade, mest på mindre vägar med ingen eller lite trafik. När jag kom hem upptäckte jag att jag varit ute i nästan två timmar.
Det är det som är det fina med att vara ute och göra saker och ting, cykla, vandra, ströva, påta i trädgården eller något annat, att tiden mister sin betydelse.
Plötsligt har det gått två timmar och det var som om man nyss gick ut.
Nuförtiden tillbringar människor den mesta tiden inne, på arbetet, framför TV:n eller datorn, och även när man kör bil är man ju inne i bilen. Då har man hela tiden tider att passa, arbetstider, TV-tider och så vidare.
Det är klart att man blir stressad.
När man är ute blir man ett med det tidlösa och stressen försvinner.
Gårdagens inlägg handlade delvis om depression och psykisk sjukdom. Hur mycket sådana problem skulle vi slippa, eller åtminstone minska på, om människor tillbringade mera tid ute i naturen? Och alla dessa människor som är instängda på institutioner. I bästa fall kanske de får komma ut någon minut, om det är vackert väder och personalen har tid.
Tänk hur mycket mera hälsa och välmående vi kunde uppnå om människan återskapade kontakten med naturen.
Och tidlösheten.
Amen!
Tack 🙂