Vi kallar varandra läkare, lärare, journalister, professorer, vårdare, biträden, arbetslösa, chaufförer, konduktörer och så vidare, och så vidare.
Det är bara etiketter.
Och beroende på vilka etiketter vi klistrar på en annan eller på oss själva förväntar vi oss att han eller hon ska agera på ett visst sätt eller att vi själva ska bete oss på ett visst sätt.
Det är en enda stor illusion, en föreställning.
De här etiketterna berättar bara om en utbildning eller en livssituation.
De säger ingenting om människan bakom etiketten, den verkliga människan.
Därför blir vi förbannade eller förvånade om någon gör någonting som går emot den etikett människan i fråga har på sig. Trots att det oftast är när någon går emot det som förväntas av henne som en människas sanna jag träder fram.
Människor säger ibland att de aldrig skulle våga stå på en scen och uppträda. Ändå spelar de sin roll i livets teater varje dag och uppträder inför andra människor.
När vi tror att en människa och den roll hon spelar är en och densamma har vi tappat kontakten med verkligheten. Det mest tragiska är om vi tror att vi själva är den vi spelar i rollen.
Då är vi verkligt vilse i tillvaron.
Vi är alla människor i första hand.
När vi inser det behöver vi inte längre spela teater.
Då kan vi vara oss själva.
Kommentera