En liten flicka kommer hoppande och skuttande. Möter två vuxna.
– Varför kan inte barn gå som vanligt, frågar den ena.
– Varför kan inte vuxna hoppa och skutta som barn, frågar den andra.
Någon dag senare.
En liten, liten flicka står och hoppar i en liten, liten vattenpöl.
Hennes ansikte lyser som en sol. Hon ser ut att vara världens lyckligaste lilla unge.
De här två bilderna ur verkligheten kom till mig i går då jag läste ett underbart blogginlägg av en av mina goda vänner.
Jag tänkte för mig själv, undras vid vilken ålder man slutar skutta och springa runt. Skulle vuxna på uppmaning ha sprungit och skuttat runt i rummet? Barnen hoppade, skuttade och skrattade. De hade jätteroligt. Ligger det någon slags automatik i att när man blir vuxen tycker man inte att sådant är roligt längre? Mångra vuxna skulle troligen tycka att det vore fruktansvärt att skutta runt i rummet inför och bland publik. Vad är det som händer mellan att barnen yr runt och nästan kiknar av skratt och att ett dylikt tilltag uppfattas som värsta förnedringen och skammen?
Läs hela inlägget Att vara vuxen.
Vad är det som händer mellan barnaåren och vuxenvärlden?
Det som händer är att barnet i oss får allt mindre utrymme.
Det dör inte. Det är många äldre som blir som barn på nytt bevis för.
Barnet i oss finns där även när vi når vuxen ålder, och hur levande det är beror på hur mycket av det vi vågar släppa fram.
Av alla människor är barnen de mest levande.
Och vi vuxna är som mest levande när vi släpper fram barnet i oss.
Åh, så jag önskar att jag någon dag skulle få se ansiktsuttrycket hos den lilla, lilla flickan i den lilla, lilla vattenpölen på en vuxen människa.
Och kunna säga att jag sett världens lyckligaste lilla vuxna.