Att kunna sitta stilla och bara titta på den blå himlen är en av de allra svåraste sysselsättningarna en människa kan ägna sig åt.
I alla fall i vår del av världen, där görandet hyllas som det högsta av allt.
Det krävs ingen större insats av en människa att göra saker och ting. Det kan alla. Det krävs en avsevärt större insats att sätta sig ner och bara vara.
Ifall vi någon gång sätter oss ner ensamma, i enbart vårt eget sällskap, hinner vi sitta kanske en halv minut. Sedan kommer rastlösheten smygande;
Nu måste jag göra något. Jag kan ju inte bara sitta här.
Efter att jag hade avslutat vandringen i somras kom känslan över mig; vad ska jag göra nu?
De senaste veckorna har det mesta av min energi gått åt till att skriva om vandringen, och nu har jag manuset färdigt; vad ska jag göra nu?
När man varit mitt uppe i någonting och det blir färdigt uppstår en tomhetskänsla, och ifall man då inte behärskar konsten att ta det lugnt och bara vara kommer det här tomrummet att fyllas av rastlöshet.
Rastlösheten håller oss nog sysselsatta men den leder oss ingenstans.
Nu ska jag öva i levnadskonsten att bara vara så att jag kommer vidare i livet.