Det kan vara ganska stimulerande att resa med tunnelbana i Stockholm. På många av stationerna möts man av konstverk, verser eller som i Rissne, som är min hemmastation här, historiska fakta. Då kan man passa på att beundra eller begrunda dessa medan man väntar på tåget.
Det är ju för väl att man har dessa stimulantia för annars är tunnelbanan ett ganska deprimerande färdmedel. I alla fall den linje jag färdas mest utmed för den går bara under jord, och det enda man ser omkring sig är människor som antingen har huvudet försjunket i en gratistidning eller sitter och flipprar med sin mobiltelefon.
Hur som helst hamnade jag i dag i Tensta och medan jag väntade på tunnelbanan där fastnade mina ögon på den här texten av en tysk vissångare och författare, Wolf Biermann.
nej låt dig ej förbrukas
men bruka väl din tid
nej låt dig aldrig kuvas
du stöder oss vi stöder dig
vi ger varandra liv
Den är fin, Biermanns dikt! Här har jag lagt in alla strofer:
http://pyttiminpanna.wordpress.com/2011/12/19/det-ar-som-morkast-nu/
Tack så mycket Anita! Och välkommen till FramStegen!
Det gav mera fyllnad att få läsa hela dikten. Tänkvärt.