Häromdagen fick jag höra om en undersökning från USA som visade att över 70 procent av amerikanerna inte hade gjort ett medvetet val att tillhöra den religion de tillhör.
Utan att ha någon statistik att tillgå för Sverige och Finland kan man ändå notera att det finns en hel del människor också här som har samma inställning till religionen.
De flesta av oss föds in till den religion våra föräldrar tillhör utan att göra något medvetet val om att gå med i den religionen. De flesta fortsätter sedan tillhöra samma religion av ren slentrian.
Eller för att ”alla” andra i vår kultur hör dit.
Det kan tyckas som en bagatell; jaha, vad har det för betydelse då?
Det har betydelse därför att vår tro och våra övertygelser utgör den övervägande delen av den vi är. Att inte tro på något religiöst överhuvudtaget är också en övertygelse.
När vi behandlar vår tro slentrianmässigt behandlar vi oss själva slentrianmässigt.
Det kan mycket väl hända att den religion vi tillhör är den rätta för oss, men hur ska vi kunna veta det om vi aldrig frågat oss varför vi tillhör den. Och om vi aldrig satt oss in i vad alternativen innebär.
När människor inte frågat sig varför de tillhör en viss religion känner de inte heller den här religionen, eller sin egen religiositet, och det är det som gör att andra religioner blir främmande och skrämmande. Den som känner sig själv känner inget hot från andra.
Själv har jag gjort ett medvetet val att stå utanför någon organiserad religion. Det är något jag kan stå för helt öppet. Det är inte konstigare än att man hör till ett religiöst samfund. Det betyder inte heller att jag är icke-religiös. Därför att det är inte ett val, varje människa har en religiös sida, oavsett om hon är medveten om det eller inte.
Däremot kan man välja att utöva sin religiositet inom ett samfund eller utanför det.
Mitt medvetna val är att utöva religionen utanför något samfund. Det betyder inte att jag anser att någon annan ska göra samma val.
Men jag vet att det är bara genom att göra medvetna val vi kan skapa den tillvaro vi vill ha.
Vid närmare övervägande tror jag denna slentrianmässiga och förfärliga hållning till livet härrör ur barndomens upplevelser. Hur ofta blev vi egentligen Inbjudna till livets olika områden som barn? För det mesta blev vi snarare infösta. Vi har blivit skolade att förhålla oss omedvetet och slentrianmässigt till tillvaron, i stället för medvetet. En inbjudan väcker alltid tacksamhet, oavsett om man tackar ja eller nej till den. Att fösas hit och dit gör kanske människan duktig på att anpassa sig, men föga medveten och berörd.
Precis. Vi får redan från födseln lära oss att anpassa oss till givna normer. Och det är inte vare sig föräldrarnas eller omgivningens fel för de vet inte bättre. Däremot kan vi när vi själva blir medvetna om hur det fungerar agera på ett annat sätt. Och förhoppningsvis bidra till att på något sätt förändra den här slentrianen. I vårt eget liv om inte annat.
Jag är nog tveksam till att det går att råda någon nämnvärd bot på denna enorma ytlighet som genomsyrar hela samhället, utan att man fokuserar på föräldrarna och barnen framför allt. Det är inte så lätt att bara vända på steken för en människa som inte fått adekvat vägledning som barn utan i stället ett i essens respektlöst och ytligt bemötande. Hon hinner bli för sargad. Vi behöver mera förebyggande arbete. Barnen är, som kvinnan varit och till stor del ännu är, en förtryckt grupp i samhället som det är dags att vi börjar ställa oss upp för.
Jag håller helt med dig i sak men en människa måste själv bli medveten eller fostras i medvetenhet, och det kan bara göras av någon själv är medveten. Det går inte tvinga på någon. Vill vi ha en förändring måste vi börja där vi själva befinner oss, och göra det vi kan. Som någon sagt att världen kan bara förändras en människa åt gången. Och vi kan inte förändra en annan människa om hon inte själv vill. Vi kan inte ens förändra oss själva innan vi är mogna och medvetna. Men som sagt var. Jag håller helt med dig.
Är det inte så att de flesta människor gör det mesta på ett omedvetet sätt här i livet, alltså inte bara det religiösa, utan också andra viktiga saker i livet, som att bilda familj t ex? Folk verkar göra det mesta ”av bara farten” och ”för att alla andra gör det” i stället för som uttryck för någonting djupare begrundat. Det är mitt intryck i varje fall och det har chockat mig djupt.
Visst är det så. Det var bara det att den uppgift jag fick berörde religionen, men det är ju inte religionen som gör det utan hur människor lever överlag.