Det finns de som säger att en förälder inte ska vara vän med sitt barn.
Vilket trams!
Det är klart man ska vara vän med sitt barn. När ett barn kommer in i ens liv är det början på något som kan bli en livslång vänskap. Om vi tillåter det att bli det.
Vi talar om vårt barn eller mitt barn. Precis som ett barn skulle vara en ägodel. Vi äger inte våra barn. Vi är vänner som finns där för att visa barnet rätt väg genom livet. För att försöka lotsa det rätt. Vi ska finnas där för barnet både i skratt och i sorg.
Ett barn är en medmänniska som kommer till oss för ett gemensamt utbyte. Vi delar med oss till barnet av våra erfarenheter, men barnet har också mycket att lära oss.
Faktum är att ett barn har minst lika mycket att lära oss vuxna som vi har att lära det. Ödmjukhet, respekt, ansvar, omtanke är bara några av de lärdomar ett barn ger en. Om vi är öppna för att ta emot det.
Det viktigaste för en förälder är inte att vara en auktoritet. Det viktigaste är att finnas där för barnet när det behöver stöd, uppmuntran eller hjälp.
Som Tess Marshall skriver i det här blogginlägget (nr. 26 i listan, i ett inlägg som för övrigt är mycket läsvärt i sin helhet, om kvinnors rätt att själv bestämma om man vill skaffa barn eller inte);
Ett barn är inte skyldigt sina föräldrar någonting. Inte ens respekt. En förälder måste förtjäna respekt som alla andra.
En sund respekt bygger på förtroende och inre egen auktoritet, en osund respekt bygger på yttre auktoritet.
Att få ett barn att bli sin egen auktoritet, att lära sig att lita på och ha förtroende för sig själv, är en av de största gåvor vi kan ge det.
Det är en av de största gåvor vi kan ge vilken människa som helst. Börjandes med oss själva.
Det är för det mesta på grund av vår egen osäkerhet som vi måste framställa oss själva som auktoriteter i förhållande till andra.
Vad är en vän? I synnerhet en vän under barndomen eller tonåren? En vän bor inte tillsammans med dig 24/7. En vän har inte ansvar för ditt liv och att det går bra för dig. Som förälder antar jag att man tar det ansvaret tills man kan överlämna det på det vuxna-mogna barnet. En vän i den åldern har inte livserfarenhet att avgöra vad som kan orsaka livslånga trauman. Som förälder är man ibland deras vän, ibland deras värsta fiende, enligt barnen. Att vara förälder innebär ibland att vara väldigt obekväm, att ställa krav. Jag behöver inte jämna hela vägen för mina barn men jag kan åtminstone leda dem förbi de värsta avgrunderna och ibland innebär det att vara den elaka föräldern, ur barnets synvinkel. Huvudsaken är att barnen vet att de kan komma till mig med sina bekymmer, de vet att de kan lita på mig, även där de inte kan lita på sig själva. Ett barn vill ha gränser, gränser är trygghet och att någon bryr sig om det. Att växa upp utan gränser kan lätt tolkas som att ingen bryr sig hur det går för mig. Så måste man komma ihåg att det är stor skillnad på barn. Kanske med vissa går det hur bra som helst att vara vän-förälder, med andra måste man ibland sätta hårt mot hårt. Som förälder är man tvungen att ha framförhållning, om mitt barn t.ex börjar röka som tolv-åring, står jag bara och ser på då och tänker att barnet själv måste ta ansvar för sina handlingar eller är jag obekväm och ’elak’ och ser till att avstyra saken? Barnet tycker säkert inte att jag är dess vän vid det senare fallet. Det är inte heller min uppgift. Jag väljer att ta min uppgift som förälder. Det är också stor skillnad på syskonkonstellationer, hur många syskon barnet har och familjekonstellationer. Personligen har jag tänkt att det vore enkelt att vara upplyst, god och mild ensam i en grotta för mig själv. Utmaningarna börjar i relation till de nära människorna runt om en. Något av det mest provocerande jag varit med om är just mina egna barn. Mycket spelar in, rivalitet mellan dem osv. Jag tänker att det är farligt att generalisera. Man kanske inte kan vara vän med sitt barn hela tiden. Förälder är man tvungen att vara hela tiden. På sätt eller annat. Som förälder måste man våga vara obekväm och tåla höra hur hemsk man är nu och då. Kanske det är det som det är att vara vän?
Är det inte det som skiljer en sann vän från en falsk? Att man kan vara obekväm och fortfarande vara vänner.
Det jag vill komma åt här också är att vi ofta utgår från vårt vuxna perspektiv i vårt förhållande till barnen. Vi ser inte deras behov och lyssnar inte till vad de verkligen säger, både muntligt och med kroppsspråket. Det allra farligaste är ifall vi börjar tro att vi är bättre än dem som människor. Ett barn är en medmänniska med sina egna tankar och behov. De här tankarna och behoven förändras över tid, och här kan vi vuxna vara förebilder. Samtidigt måste vi komma ihåg att barnen inte är kopior av oss, utan självständiga individer.
Det fantastiska är som Kabat-Zinn skriver i boken Vart du än går är du där att barn inte kommer med någon bruksanvisning utan vi måste själva komma underfund med hur vi ska förhålla oss till dem.