Det är nästan tyngre att åka tåg i fem timmar än att vandra lika länge. Det är nog skönt att bara få sitta på, men samtidigt blir man ganska slö av att bara sitta.
Lite underhållning bjöd ändå ett 15-tal damer på då de steg ombord med ett gäng champagneflaskor vilka de tömde i rask takt.
Tror jag kanske skrivit det förr, men det tål att upprepas. Den här vandringen har varit fullständigt olik vandringen till Santiago de Compostela.
Där fanns det många vandrare och man kunde utbyta erfarenheter med varandra, och en del vandrare stötte man på i flera dagar och blev bekant med.
På den här vandringen har jag varit helt ensam vandrare, och de människor jag har mött har varit nya varje dag.
En sak har de två vandringarna ändå gemensamt, och det är kroppens förmåga att anpassa sig.
Även om kroppens reaktioner också varit annorlunda den här gången så finns det vissa likheter där. Som att den vänjer sig vid att gå allt längre sträcker med tiden.
De första dagarna av den här vandringen kunde jag gå 2-2,5 kilometer mellan varje paus.
Nu i slutet har jag kunnat gå det tiodubbla. Det har jag i och för sig inte gjort, men vissa dagar har det kunnat bli bara någon eller ett par korta pauser.
Så kroppen anpassar sig väl till nya omständigheter. Det svåra är oftast att anpassa sig mentalt.
En del av att det gick lättare att vandra kan säkert också tillskrivas en lättare packning.
Varje framgångssaga består till 90 procent av känsla och till 10 procent av fakta.
Så här till sist lite fakta i form av statistik. Vandringen pågick i 78 dagar, varav 68 dagar var vandringsdagar och tio dagar vilodagar.
Den blev 1 902 kilometer lång, vilket utslaget på 78 dagar blir 24 kilometer per dag. Det mest rättvisa är väl ändå att räkna vandringsdagarna och då blir det 28 kilometer per dag.
Då passar det väl bra att ge kroppen lite uppskattning och fira den i dag.
Kommentera