OBS! Den här texten kan uppfattas som provokativ. Bäst att varna er i förväg 🙂
Det som hänt i Norge är naturligtvis chockerande, om än långt ifrån obegripligt i en värld där våldet står i centrum för mycket av underhållningen.
Kanske handlar den största chocken om att en sådan här händelse stör vår romantiserade bild av ett idylliskt och tryggt nordiskt samhälle. En bild som inte alltid stämmer så väl med verkligheten. Det kokar under den till synes lugna ytan.
Hur mycket påverkar vi själva det våld som förekommer? Genom massmedia gör vi gärningsmannen till hjälte. En antihjälte är också en form av hjälte. Vi frossar i detaljer och bilder av det som hänt.
Vad är det som är så lockande i det makabra? Människornas sensationslystnad är nästan lika chockerande som själva dådet.
Samtidigt ser vi inte alla dem som lider i det tysta, utanför medias täckningsområde. Alla dessa som mår dåligt runt omkring oss, de som förtärs av ensamhet och brist på livsglädje. En del tar till flaskan och super sakta men säkert ihjäl sig, andra tar till andra droger, en del drabbas av depression.
Vi kallar dem suputer, knarkare eller konstiga. Trots att många av de här människorna hör till de mest känslosamma, och bara skulle behöva lite kärlek och omtanke.
Var finns vår omtanke om de 20 000 barn i världen som dör av undernäring VARJE DAG?
Dessa dör i det tysta och begravs i stillhet, men för deras anhöriga är sorgen lika närvarande och stor som hos dem som massmedia uppmärksammar.
Man kan och ska naturligtvis inte sätta olika katastrofer och lidande mot varandra, men man kan fråga sig varför människor blir så mycket mer upprörda över det synliga, plötsliga våldet än över det mer osynliga, ständigt pågående, våldet.
Kanske beror det på att de synliga våldet verkar utföras av andra, medan vi själva medverkar i det osynliga våldet. För när vi struntar i de medmänniskor som vi kan hjälpa är det en form av våld.
Men visst bidrar vi också till det synliga våldet. Det gör vi genom att vi gjort våldet till underhållning. Det är ständigt närvarande i filmer, TV-serier, olika spel med mera. Och deckare är bland den mest lästa litteraturen i dag.
Så länge det anses mer chockerande att visa en naken människa på TV än ett avskjutet huvud kan någon knappast vara förvånad över att människor skjuter ihjäl varandra.
Det mest förvånande är egentligen att någon kan vara förvånad över våldet.
Kanske grundläggs en del av det här redan i den nationalistiskt inriktade historieundervisningen i skolan. Där inpräntas i barnen hur bra vi och vårt land är jämfört med andra och deras länder. I stället för att visa på att planeten Jorden är en plats, och människor beroende av varandra.
Se bara på alla prylar i ditt hem, de kläder du bär och den mat du äter. Om du är som de flesta är dessa tillverkade i olika delar av världen.
Det som förenar oss som mänskliga varelser i olika delar av världen är starkare än det som skiljer oss åt genom våra kulturer.
Det är klart att en värld i förändring kan skapa rädsla hos människor, men det är mest för att man lever i en illusion om en oföränderlig värld. Världen är alltid i förändring och människor har alltid flyttat över gränser, och idkat handel med andra människor i andra områden.
Våld har alltid förekommit bland människor och kommer förmodligen alltid att göra det, men som jag skrev häromdagen är det fredliga ändå det mest framträdande hos människan.
Sedan när något dramatiskt som det i Norge skett ordnar man manifestationer mot våldet. Okej, människor vill inte ha våld, men vad vill man ha? Varför är det så svårt att säga att man vill ha fred och förståelse, om det är det man vill ha? För att det låter flummigt? För att man egentligen inte vet vad man vill?
När man manifesterar mot någonting går man i försvarsställning, och låter det man protesterar mot ta kontrollen. Genom att i stället manifestera för något, kan man bidra till att skapa den värld man vill ha.
Moder Teresa lär någon gång ha sagt att hon aldrig skulle gå med i en manifestation mot krig, men gärna i en manifestation för fred.
Det bästa sättet att förändra världen i den riktning man själv vill är att vara en förebild, och leva ut det som man vill ha. Det finns alltid människor som ser dig, och människan är en riktig härmapa 🙂 Så lever du som en modell för hur du vill att människor ska bete sig kommer du att få efterföljare.
Nog om detta.
Solen och värmen har återkommit till Sverige i dag. Delvis åtminstone, solen har visat sig emellanåt och det har varit klart varmare än de senaste dagarna.
Vet inte riktigt vad jag ska skriva om vädret annars i dag. När jag var glad över att ha undvikit regnet i två dagar följde två dagar med regn, och när jag i går skrev om solens frånvaro dök den upp i dag 🙂
Det var riktigt vackert ett tag på eftermiddagen. Jag vandrade på en liten väg, omgiven av nästan skördemogna åkrar och med vindmöllor och staden Lund som silhuett i bakgrunden.
Annars får jag säga att människorna här i Skåne är mer öppna än i de tidigare delarna av landet. Det är fler som hälsar, och som utbyter några ord.
I natt blir det sova på tåg i Lund. Vandrarhemmet här är nämligen inhyst i ett gammalt tåg. Ganska charmigt, men också väldigt trångt. Tack och lov är jag ensam i min kupé.
Har glömt att fira i ett par dagar. Och ingen har påmint mig! I dag vill jag fira solens och värmens återkomst. För de gläder mig.
Du förgyller min dag, varje dag med dina inlägg! Bra skrivet idag IGEN. Vi är många som går tillsammans med dig i tanken. God lycka! Mvh Lis-Britt
Tack ska du ha Lis-Britt! Det är roligt att höra att det finns de som följer med vandringen. Ha det bra i Korsnäs och hälsa alla bekanta där!
Är förvånad över hur nära mellan vandrarhemmen det är i Sverige. Visst är det gläsare här i landet? Används de flitigt? Ska bli intresant att se hur det är i de övriga länderna. Hälsningar från ”medlöparen”
Hej Per-Erik! Trevligt med ”medlöpare” 🙂
Ganska bra utbud finns det nog av dem i Sverige. Men det lär finnas ännu fler alternativ på kontinenten. I alla fall var det en som sa häromdagen att i Tyskland finns det gasthaus i varje liten by. Låter ju bra 🙂
Känner inte riktigt till hur det är i Finland. I alla fall i de större städerna finns det nog vandrarhem, men vet inte hur det är på landsbygden.
Ganska lite folk har det varit på vandrarhemmen här i Sverige. Mera ändå i de större orterna. Vintertid har de i allmänhet också en del arbetsfolk som är ute på olika uppdrag som bor på dem.
Tänkvärda ord! Lycka till på resan!
Tack så mycket Anne! Ha en skön fortsättning på sommaren!