När man vandrar så här långsamt längs med vägarna hinner man få alla möjliga idéer. Varför måste vägar till exempel vara grå. Det är väldigt mycket grå väg och gröna skogar. Skulle det inte vara möjligt att blanda i en del färg när man gör asfalten så att vi kunde få lite färggladare vägar?
Fast någon sträcka har jag fått gå på skogsvägar, och då blir det ju lite omväxling. På mer än ett sätt. Där får man nämligen väldigt intimt sällskap. Den som är rädd att gå genom skärselden har inte gått på en finländsk skogsväg en varm och vindstilla sommardag. Stanna en sekund och myggorna är överallt på dig.
Fast det lär vara ännu värre i Lappland. Och hur klarar de som jobbar i skogen sig? För alla sitter ju inte i en maskin.
Tre dagars vandring är nu avklarad. Början är den värsta tiden, åtminstone fysiskt innan kroppen är van. Jag gick ut med avsikten att kroppen bestämmer takten, men i dag insåg jag att också det mentala måste få säga sitt. Kroppen är så lat så den vill stanna så fort det tar emot. Då kan det behövas lite mental pushing för att komma framåt.
Även om det fysiskt varit ganska krävande har hela upplevelsen så här långt varit positiv. Ett par trevliga överraskningsmoment har redan dykt upp. Som att bli bjuden på champagne av grannarna när jag startade vandringen, och att få mat och husrum i Storsjö i går kväll. Dessutom i internationellt sällskap med sju trevliga unga engelska damer. Mycket positivt folk har det varit längs med vägen.
Lite bakslag också förstås. Folk brukar fråga hur många par skor jag tror går åt. Nu kan jag svara på det, förmodligen färre än antalet ryggsäckar. Den gick nämligen sönder redan andra dagen, men en provisorisk lösning gjorde den nästan bara bättre. I alla fall lättare att få på.
För tillfället befinner jag mig i Fredsdalen i Sastmola på ett b&b. Hela området här heter Fredsdalen, berättade damen som tog emot. Eller Rauhanlaakso då på det lokala språket.
Tänkte bjuda på någon bild också men har en del oklart med de tekniska vidundren ännu så det får bli en annan dag.